Sommaren kan man väl säga att den försvann. Inte så mycket för att det regnade en hel del efter solig start och slutkläm, men för att jag mest ändå stått med näsan i någon flyttlåda, fokuserat på att hitta bo, hitta rätt, sätta mig när det gungat som värst, sätta bo...
Och nu har vi landat!
1 september gick flyttlasset grannarna kommer prata om (eller faktiskt redan pratar om), för det var både en och två och fem ekipage. Ett för många. Men det gick. Till och med trots att jag gick iväg från flyttkaoset en stund. Och redan första dagen på gatan fann Jill vänner. De första hon träffat själv (nä, varken August eller Janne är glömda 💙💙 men de är ju ändå mer eller mindre mamma-vännerna som gjort deras vänskap)
Här var det cykellycka och studsmatteglädje som förde samman. Sedan har det lekts, plingats på dörrar, hälsats på i flickornas "mumm" (rum) och lånats halsband, löshår, väskor och dockor. Lycka. Lika mycket för mig, som står vid sidan och får se Jill växa, våga, vänskapsbinda.
Jill och kompisen O plockar blåbär
Jill o Tulle på Blåsippstigen
Tulle har också landat väl. På alla fyra tassar. Och alla fyra kan numera torkas utan morr och knorr. Första regndagen märkte jag det och insåg då hur gott även han mår.
Lycka igen.
Olyckligheten stavas Pupp.
Min älskade Melva, som jag tvingades ta farväl av 25 augusti. Hon hann inte komma hit till blåsippstigarna och landa i trygghet och ro. Istället vilar hon tryggt i ro bredvid sin pappa-Noa, hemma på gården i kohagen. Där vid trädet som jag lärde Noa klättra. Sorgen är egentligen hjärtsnörpande, enom och bottenlös - men bara på korta ögonblicksbesök just nu. Varken hjärta eller hjärna klarar att ta in och ta itu med allt samtidigt och då får den sorgen sättas på vänt.
Melva min lilla elva som skulle burit mig
genom sorgerna nu och de som väntar.
Hon bar mig i tretton år.
Framför allt i sorgen efter Noa
och livets tre tyngsta år.
Jill med blommor till Pupp.
Allt har blivit så mycket värre och så mycket bättre än jag kunde tro och hoppas.
Det värre kämpar jag på med, steg för steg.
Det bättre njuter jag av till fullo.
Vilken frihet vi lever i nu! Dagliga lyckorus av samma sort som när jag flyttade till första egna lägenheten. Här är hemma, här har vi landat mjukt och i trygghet.
Jill o Tulle på blåsippstigarna
Många blåbär, många promenader,
många cykelturer ger mycket glädje för oss alla.
