Gospelveckan - godis och glädje!

Man kan lätt säga att jag allra mest har filmat under gospelkörens besöksdagar - m e n, ett och annat foto har det blivit också! Så i väntan på den där filmen jag hoppas göra... Varsågod att ta del av mina minnesbilder från denna resa som gjorde mig så glad, så trött, så omtumlad, så tacksam.

I onsdags förra veckan kom de hit, fyra amerikaner redo att ta sig an Gnosjö Gospel. Redan samma kväll var de två musikerna, Titus och Rodney, i pingstkyrkan för att möta våra musiker och känna på låtarna tillsammans. C och jag var där med våra mobiler i högsta hugg. Vi hade sagts att amerikanarna inte hade någon emot att fotas och filmas och synas, så vi gick loss och fick med både det ena och det andra och framförallt den stora musikglädjen. Om jag nu undrat någon gospelövning hur detta skulle gå och låta och bli... nu kände jag att det kunde bli hur bra som helst!

Lycka är att helt nära få se pianofingrar leka fram på både tangenter och hela ens känsloregister.

Lycka är att stå så nära en basist att det vibrerar i hela kroppen och dånar i örat så att det blir helt fullt av glädjebubbel i magen.

 









Titus spelade så att påskägget dansade


 

Dagen därpå besökte amerikanerna GKC, för att hålla workshops med eleverna. Gospelhistoria, sång och dans. Och även om jag åter var där för att filma, kunde jag ju knappast låta bli att svänga med! Jag tror att, när gospel är på riktigt, då är det inte många som kan vara helt still...

På torsdagskvällen möttes gospelkör och amerikabesökare för en första övning tillsammans.

Neicy och Cinque kom med största gospelkärlek och kompetens och tog sig an oss med varm hand.

Direkt dans och handklapp och till och med tamburiner.

Och fika fika fika, hela tiden fika!
Denna ljuvliga pausform de alla fyra var så glad i.

På fredagen gjordes Töllstorpshallen iordning.

Upp med scen, fram med stolar, dit med programblad och allt i ett rasande tempo!

Fredagsövningen avslutades på samma sätt som torsdagens:

godis, signerade tamburiner och cd-skivor!

Och så blev det till slut lördag!

Vi övade, lunchade, klädde oss vita och hoppades

på publik, att sjunga rätt och slippa fläckar!

Fullsatt! Fullt ös!

 En lång kväll av gospel, gung och glädje.

Jag sov inte den natten - heller. Faktum är att det jag gjort minst av denna vecka,
är samma som jag vanligtvis gör mest av: sova och äta..! ;) Nåja, det där är väl
en sanning med modifikation :/ 

Om jag var peppad och övertrött redan på övningen,

så var det inget mot hur jag var framåt kvällen:

Jag till och med skelade!

Men mest var jag ju glad och tacksam att alls få vara med

♥

Att både mamma och pappa och Isabelle kunde vara på plats var ju också härligt! Tack och lov kan man gospelnjuta även i rullstol. Och filma. (tack, mamma!) 

 

Och detta är lite av vad jag fick vara med om:

 

Hela spektaklet filmades och fotades (här basistfotar fotografen) och det ska bli så fantastiskt att se!

Men i väntan är detta gott nog! ♥ Så gott.

Lördagen den tjugoandra april

Några sömnlösa nätter senare:

The Big Day!

Och flera fenomenalt fantastiska dagar som ledde oss dit. Öva, fika, umgås, ta selfies och fika igen och öva igen (den filmen kommer senare...)

Man kan säga tacksam, välsignad, upplyft - men orden räcker inte riktigt till. På samma sätt är de rörliga filmerna ibland obeskrivligt rörliga. Men låt inte röran skrämma; blunda och bara lyssna när det zoomar och skakar för mycket. Det går ju faktiskt inte att skylla på mina filmare att det svängar så att allt, alla och de själva kommer i gungning!

TACK Emma att du mitt i gospelfesten gick omkring med min mobiltelefon, för att fånga både kör, musiker och folkhav, tills den blev totalt full! ♥

TACK mamma, att du mitt i musikkalaset satt med kameran igång nästan från början till slut ♥ Tydligen inte länge nog för att helt få koll och kontroll på zoomen - men vadå, jag är inte en ynka dugg bättre själv! ;) Denna gång var det svåra att filma bassolot utan att tyckas göra det som mitt i stormigt hav. Gospel och stå still hör liksom inte ihop...

Vänner, i väntan på den proffsfilmade konserten får ni här en, kanske oproffsig men ändå, hjärte-bra film! ♥♥

Mitt i amerikabesöket

Intervjuer, fotograferingar (och givetvis då sin beskärda del selfies!) och musik musik musik, dag efter dag efter dag!

På GKC i torsdags 

Jag kallar den: Två fotar två musiker 

Selfieproffs. Och bra på att ta mobilen och knäppa några soloselfies också. 

Systrarnasång

Sjunga sång, gång på gång - alltid lika härligt! 💒 Snart hoppas jag få fylla på i det lilla minnesalbumet #systrarnasång...
Men för nu, kära syster: här har du alla våra sånggånger, från juni till april, från Betel i Nissafors till missionskyrkan i Åsenhöga ❤

Missionskyrkan i Anderstorp, en favorit!

Missionskyrkan i Gnosjö, hemma är väl alltid bäst..?

...men ibland är det kul att komma bort, gärna till fina Åsenhöga. Och Betel har bästa fikat, no snack om saken! Fast Klockaregården var inte illa heller... ❤

Andra helgen, andra dagen

Lördag.

Helgen som gick... Och som det gick! Fullt ös, men ingen tid att vara medvetslös. 

Nån gång tappade jag rent av näsan vill jag minnas..! 

 

I slutet av en nästan evighetslång kafferadda står Johannes och tar emot glassen. Duktig på att tanka är han också!

Vi handlade, åt glass, blåste ballonger, sparkade boll, tankade, bländades (tills solglasögonen kom på,) fikade i sol och vind och vattnade mormors blommor.

Även denna söndag blev det gudstjänst tillsammans med Johannes. Men istället för söndagsskola blev det att sitta mellan mormor och morfar under gospelkörsång och köra medhavd racerbil på lekhörnans bilvägsmatta, såå passande! Dessutom lite samsande målarboksritande tillsammans med två tvååriga töser. Trevliga båda två, men nedan anar du favoritflickan i kyrkan. Och hennes favorit var inte hästen, förmodligen inget djur... Tur då att fina bilar finns!

Efter kyrkan blev det snabb lunch i solen och gå med koppel utan katt (för hon går ju numera lös lite då och då) och klä julgranen i påskpynt - innan det var dags för adjö.

 

Ses annan dag, Dannes! ❤

Då ställer vi till med lite tårtkalas...

Det skulle

Det skulle ju varit en sådan fin dag.
Vårsol, systersång i Anderstorp, Johannes-helg och härlig kväll på gården.
Så skulle det ju vara så.
Nu hände ju allt detta goda också. Men det kan inte låta bli att kännas som en hinna mörker över allt ändå...

 

Härlig sångstund på Klockaregården tillsammans med syster, med sockrig fikapaus och söt blomma som tack.

Jag körde som vanligt,
Lovisa körde på
föreläsarstilen.
Tänk så passande ändå,
för en sjungande pianist,
som vill ha händerna på tangenterna
och fri sikt!

 

Johannes kom.

Och gick

och kom

och återvände

iklädd det ena efter det andra. 

 

Det blir nog fruktsallad till morgondagens picknick. Kanske kommer morfar och gör oss sällskap? Annars finns det nog kvar åtminstone någon vindruva åt honom på söndag...

Coolare kille får man leta efter!

Ibland blir leken extra vild och något går i kras...

Faller ljuset till marken så att stearinet runt tunna veken krossas. Blir veken blottad och sårbar.

Se. Ljuset lyser så mycket starkare och mörkret kan aldrig vinna.

Så kan våra misstag, vår sårbarhet bli till värme och välsignelse.

Det vill jag tro.

Även i dag.