Det går ju knappast, utan att närma sig romanlängd, sammanfatta fem år... Fem! Allt har ju hänt! Och detta "allt" kan ändå sammanfattas på det mest kortfattade sätt:
J i l l ❤
Mitt hjärtas fröjd och glädje, djupaste oro, största utmaning och lycka.
På fem år har jag också fått Tulle, min tullegullegoding, i mitt liv, en nu femårig havanais som kämpar på med småbarnslivet. Melva ska vi inte tala om (ensamkatt vore hennes dröm, ja, helst bara hon och jag, punkt och tack) Men hennes aktningsvärda ålder kan jag tala om att den är tretton. Nädå, någon åldersnoja har jag inte - men jag har definitivt åldersnoja när det kommer till min lilla Pupp.
 |
| Famnen full av kärlek. Melva, KG och nytillskottet Tulle. |
 |
| Tulle och KG, bästa vänner. Melva längtar sig mest bort från båda två. |
 |
| Ovanligt vackra februaridagar var det 2019. Erikafika vid Gåröström, 26/2. |
Min pappa hulken flyttade för fem år sedan in på äldreboende i Gislaved, i september 2018. Det har varit oändlig kamp och sorg, med felbehandling och rullstolstid, springturer igen, bollkast, fika, dans i rummet, valpmys och katt (K-G) på besök, felbehandling igen och rullstol igen. Där är vi nu. Pappa är hemma på gården varje helg som det är möjligt (och vi gör det möjligt närapå varje vecka) och njuter trots att han inte har mycket av sitt tal kvar. Mest sitter han och blundar, famlar efter våra händer, njuter av god mat, pajer, godsaker, klappar och kramar och närhet och känslan att vara hemma.
 |
| Kent Gilbert och Jill Hennie |
 |
| Östergatan 24 |
Själv flyttade jag, med stora magen, till Anderstorp fredagen den 13 mars 2020. En stor (alldeles för stor) och fin villa på en kulle. Liljekonvaljkullen, Kvarter konvaljen. Ett vackert litet område, egentligen mitt i Anderstorp, nära skola, simhall, kyrkor och centrum, men många träd, stora fina ekar, knappt någon insyn till grannarna och så lite trafik förbi huset att det känns åtminstone yttepyttelite som "på landet". För det är ju så jag egentligen ville bo.
Prick två månader senare åkte jag till Värnamo och fick välkomna livets största gåva, Jill. 14 maj såg hon världens ljus och gjorde i samma stund min värld så mycket ljusare.
Jill Hennie Kerstin.
Jill efter min pappas Gilbert.
Hennie efter min farmor Helmy och mormor Annie (som också jag heter).
Kerstin efter farmor Kerstin och mormor Kristina.
Och nu, nästan prick tre år senare blir det lägenhet igen. Ve och fasa, va? Men, även om det inte blir Läroverksgatan igen, så blir det, liksom där, i utkanten av Gnosjö, träd runtomkring och denna gång till och med en egen liten trädgård! Min stora önskan är att Jill och jag ska trivas där, även om min oro är lika stor och somliga dar rent bedövande. Ingen vet sin morgondag (även om det väl ganska ofta liksom pinnar på i samma spår) och ibland kastas allt omkull. Nu står jag där mattan dragits undan och stirrar ner i golvet. Vägen framåt ser oviss ut, bitvis ordlöst smärtsam. För hur ska livet bli, efter tre år tillsammans precis varenda dag, (förutom fyra tillfällen på övernattningar hos bästa Lillysyster, allt som allt sex nätter utan Jill tätt intill) när det plötsligt ska ändras. Det är där oron bor. Det blir en enorm förändring för både Jill och för mig med. Någonstans är jag beredd på att det inte kommer att gå, fast det måste gå. För Jills skull måste det ju gå. Att man egentligen inte överlever det här, men lever på ändå. Att någonting går sönder på riktigt och för alltid, men att man, för att det inte finns några alternativ, får göra det bästa man kan av situationen som är.
Fem år. Jag hann inte ens bli kär förrän jag blev dumpad första gången, för sex år sedan. Vi har nog båda, på varsin sida och varsitt sätt, försökt, men nu är det slut igen. Femte gången fick han lov att, för första gången, säga det rakt ut. Friheten i det grumlas ändå av den där oron...
Livet va. Så vackert, så roligt och spännande. Och så smärtsamt, så prövande och hopplöst.
Nu ligger Jill på min arm och sover.
Tulle vid mina fötter och
Melva på min höft.
Just precis nu är livet underbart. Låt mig stanna här en stund. Låt mig minnas.
Det är ju också därför jag tar upp det här igen, bloggandet. Dagbok med bilder. Minnesbank. Tacksamhetsbok och sorgelista.
Fem år.
